Jag önskar verkligen jag kunde spola tillbaka tiden. Att jag aldrig gjorde eller skrev det jag skrev. Det var så klantigt, speciellt om det är som Malin kom på att han hade sjukt ont. Om jag skulle ha värsta mensverken eller brutit ett ben klart som fan att jag inte skulle vilja träffa någon och absolut inte dricka och vara social med relativt okända människor. Allt blev så fel, jag hade verkligen sett fram emot att få träffa han och jag hade höga förväntningar, jag blev besviken. Så tjejigt att göra på sättet jag gjorde och nu pratar han inte med mej. Visst är jag ledsen och saknar han som fan men jag vill inte gå under, eftersom man kan ju faktiskt inte dö av ett krossat hjärta. Så jag ska försöka se positivt på detta. Precis som Linneas mamma sa; om det är meningen att det ska vara ni så kommer ni hitta tillbaka till varandra när ni är redo. Så vi får hoppas på att han kommer på det snart för jag håller på att längta ihjäl mej. Och jag ska verkligen försöka att inte terra honom, utan han får ta den tid han behöver. Men det är ju lite svårt när man är kär. Funderar på att skicka ett brev.

Köpte ju en "dagbok" av bookbinders för några dagar sedan. En turkos. Min månadssten typ. Den skriver jag i, och jag tycker om den massa. Det känns lite mer personligt och poetiskt/fint att skriva för hand i en fin bok istället för att skriva på en blogg som alla kan läsa + att man inte skriver för hand. Så vem vet att det just är Llyn som skriver detta?, eftersom man inte kan se handstilen av att trycka på ett tangentbord.