förvånar jag mig själv lite, fast jag vet att jag är rätt teknisk. Men det är rätt kul att bevisa för sig själv och andra att jag faktiskt kan. Fast jag verkar dum och trög för det mesta. Men det är inget jag går och tänker på, att jag verkar trög, för jag tycker det är lite charmigt att vara det. Men inte FÖR trög. Kopplade in modemet och hemtelefonen idag, själv! Och det gick galant. Mamma hon blev nog lite stolt hon med.
Jag vill skriva något storartat, något i stil med Shakespeare kanske. Eller kanske ta en sådan vacker bild som fotograferna får krokodiltårar i ögonen av. Fast jag vill hellre det första, men klarar jag av att skriva ett bra slut eller helt enkelt att skriva klart den? Hmms.
Men jag är varm, varm i hjärtat kanske. Jag vet inte. Just nu vill jag nog ha en perezperson liggandes bredvid mig i min säng. Sjukt mys. Skulle satt mig upp och frågat vad som händer.
Jag blev glad, Rasmus och Tove ringde mig för ett tag sedan och undrade om jag ville hitta på något ikväll.
Jag vill byta namn på vårat nätverk, jag vill det ska heta Hakuna Matata, livet är kort. Men för det första vet jag inte om allt det får plats och för det andra så vetjag inte hur man ändrar heller.
Sedan lagade jag en mycket god typ gryta, bara sådär. Inget recept eller något. Bara mina händer och min hjärna. Llyn Falk är grym helt enkelt.

Denna borde läsas:

Pojken i fönstret    

Allt var stilla i den lilla byn. Löven hade precis börjat falla från de vitsvarta träden och älgarna tuggade på de sista halvruttna äpplena som låg kvar från sommarskörden i det gulnade gräset.  Det var höst i luften och diset låg kvar den tidiga morgonen. De sista flyttfåglarna svischade förbi ner mot söder och gav atmosfären lite liv. Älgarna tittade förvånat upp mot skyn och studerade fåglarna intresserat för att sedan återvända till sitt äppeltuggande. Det var höst, det kände Melvin in i märgen som satt i sitt fönster. Han kunde se allt som hände utanför, till och med det orangespräckliga gröna lövet som faller från trädet på andra sidan gården precis nu. Han såg grannens katt som smög sig in i ladan och hörde tuppen gola.

Melvin var en femårig föräldralös pojke, hade svart, lockigt hår och nyfikna, stora gröna ögon.  Han var lugn. Allt som en drömson skulle vara, men ändå hade hans mamma lämnat honom utanför barnhemmets dörr en tidig höstdag för några år sedan. Han mindes att det regnade och var smått kyligt, han hade en regnkappa och stövlar på sig, men stövlarna var spruckna så de var inte till någon stor hjälp. Han hade stått där en stund, paralyserad av mammans farvälkyss, när en ung kvinna öppnade dörren och slet in honom i värmen. Han var tacksam för att han inte behövt knacka på själv. Dessa minnen var bara vaga. De var som i en dröm, när man tänker efter blir de luddiga och man inte kan avgöra vad som var med eller vad man tror var med. Men han antog att dessa minnen stämde.

Han tyckte om att sitta i sitt fönster. Alla de andra barnen på barnhemmet var en aning rädda för honom, de tyckte han var underlig. Han satt ju bara där i sitt fönster och tittade ut. Ibland kunde man höra ett litet gnyende från honom men inga ord. Kvinnorna i huset visste inte om han kunde prata eller inte, om han var efterbliven eller inte. Eftersom att han inte sa eller gjorde någonting kunde de inte heller utesluta att allt var som det skulle. I början av sin långa vistelse på barnhemmet var Melvin mer aktiv, han satt inte bara där i fönstret och såg dagen springa förbi, utan gick mer än gärna på skogsvandringarna som erbjöds på torsdagsförmiddagarna. Vid denna tid hade inte Melvin ett eget rum eftersom personalen ansåg att han vara för liten för att sova ensam. På dessa utflykter studerade han skogens växt- och småkrypsflora med ett intresse de vuxna aldrig sett hos en så ung pojke tidigare. Han kunde vara i sin lilla värld från början till slutet av utflykterna, sa inte ett knyst, och gick framåtlutad och vände på en liten sten här och där. Allt eftersom han blev äldre och lärde sig alla blommor och insekter tröttnade han på att följa med på utflykterna, och ville hellre sitta och studera det levande konstverket, han tyckte naturen var, utanför hans fönster.